Beauceronklubbens klubbmästerskap och
10-årsjubileum 2003

27-28 september, Hässlebogården

Text & bilder: Åsa Alfred/Martin Persson

Helgen den 27-28 september 2003 var det dags för jubileum, och inte vilket jubileum som helst, utan Beauceronklubben fyllde hela 10 år. Trots att vi inte varit medlemmar mer än i sluttampen av denna period så bestämde vi att det kunde vi bara inte missa. Evenemanget skulle starta lördag morgon, men det var många som valde att åka ner redan på fredagen, däribland vi.

Platsen för denna tilldragelse var Hässlebogårdens Turist & Konferensgård, en vackert belägen gård utslängd i ingenstans, vilket fick oss att undra lite om vi kommit rätt vid framkomsten, men så fick vi se inte bara en beauceron utan även Raffe med familj och då insåg vi att vi faktiskt kommit helt rätt. Efter att blivit visade till vårt rum var det dags för att låta hundarna sträcka på benen, vilket de gjorde med entusiasm, och efter detta vidtog sociala aktiviteter i väntan på att kvällsmaten skulle serveras. Under samkvämet "terroriserades" också församlingen av en, kan man tycka något malplacerad mallevalp som, till församlingens förtjusningen, visade sig ha problem med att hålla tätt samtidigt som den konfronterades med två märkbart större hundar. Det är inte lätt att göra flera saker samtidigt om man bara är en liten valp, minsann. Så småningom serverades en vickning vilken avnjöts under glada former, och efter det fortsatte det trevliga samspråkandet ytterligare några timmar tills det var dags att dra sig tillbaka för natten.

Så grydde då lördag morgon och det var dags för de egentliga aktiviteterna. Efter att ha mötts av ett oönskat regnväder på morgonrastningen och inmundigat en typisk hotellfrukost så var det dags för utställningen. Tack och lov ändrade vädret på sig så även om det på inget sätt var strålande, så var det i alla fall uppehåll större delen av tiden. Utställningen hade lockat runt 35 hundar fördelat på de olika klasserna och domare Anders Lyrholm gick noggrant igenom samt gav utförlig kritik av samtliga. En ofrivillig kortare paus fick tas under öppen klass hanar då vädrets makter plötsligt genomförde en rejäl bevattning av moder natur. Då passade många dessutom på att slänga i sig lite lunch, eftersom domaren deklarerat att han inte avsåg att avbryta för någon mer ordnad lunch utan alla fick helt enkelt äta när de blev hungriga.

När krutröken lagt sig stod det klart att Maurice Du Domaine Du Goelo (Mauri bland vänner) hade utsetts till BIR med Satchmo's Trixie som BIM. Ett lämpligt ordspråk för dagen kan sägas vara att "Gammal är äldst" - både Mauri och Trixie har uppnått den ärevördiga ålder då de ställs ut i veteranklass.

Direkt efter utställningen passade även några stycken på att låta sina hundar genomgå korningens exteriörbeskrivning, vilket för resten av oss innebar en välbehövlig paus efter dagens vedermödor, och efter detta var det dags för ett något försenat medlemsmöte vilket var välordnat och genomfördes med en utmärkt enighet. Därefter höll Anders Lyrholm ett mycket intressant och uppskattat föredrag om hundars exteriör och vikten av kunskap om denna vid avelsarbete. Man får nog erkänna att det tyder på en duktig föreläsare som, trots ett smalt ämne och en lång och intensiv dag, lyckas med att hålla samtliga i publiken inte bara vakna utan även engagerade under hela föredraget.

Efter det utmärkta föredraget blev vi utschasade av personalen som skulle förvandla mötes- och föreläsningslokalen till en festsal, så med knorrande magar fick vi tappert vänta på att supén skulle serveras. Så småningom var dukningen avslutad och vi fick återigen belägra lokalen och i väntan på att även maten skulle dukas fram började Bernt Josefsson genomföra dragningen i lotteriet. Då undertecknade under dagen sett till att hamstra inte mindre än ca 10% av lotterna så var våra förväntningar högt ställda. Tyvärr fick vi inte någon av de tre vargskulpturer som vi siktat in oss lite på, men å andra sidan fick vi en hel del annat roligt inklusive en årsförbrukning av finservetter med beaucerontryck...

Så var det äntligen dags för maten, och det bör framhållas att det smakade utmärkt, något som jag tror framgick med tanke på hur mycket som gick åt av mat och dryck. Några tappra själar försökte modigt introducera Karaokens potentiella förmåga till glädjespridning, men även om sällskapet glatt klappade och ropade uppmuntrande ord till de som uppträdde, så var det ingen större rusning fram till mikrofonen. Några av oss smet i stället iväg till en ledig TV och kopplade in undertecknades nya kamera för att beskåda det bildmaterial som flitigt samlats in under utställningsdagen. Den moderna tekniken har sina fördelar, får man nog säga.

Trots det trevliga sällskapet och chansen att prata om våra underbara hundar med likasinnade, var det många som bestämde sig för att gå och knyta sig ganska tidigt för att samla krafter inför den lika fullspäckade morgondagen, men trots detta så visade sig söndagen vara synnerligen svårstartad. När väl husse och hundar gett sig ut på en liten morgonpromenad så visade det sig att vädret ryckt upp sig under natten och var på ett markant soligare humör.

Det var 17 hundar som skulle göra upp i 3 lydnadsklasser, endast Elit saknade deltagare. Egentligen var det tänkt att matte i familjen skulle tävla i både klass I och III (fast med två olika hundar, givetvis), men efter ett synnerligen olycksamt fall under gårdagens utställningsring (ja, utställning ÄR farligt) fick husse göra ett tappert försök att framföra hundarna med en snudd på dåraktig brist på respekt för sin totala frånvaro av erfarenhet på en lydnadsplan. Dvs., husse har aldrig tidigare tränat någon form av tävlingslydnad, ens på skoj. En nödtorftig genomgång av moment och många goda råd och tips från matte (fler än som samtidigt ryms mellan öronen på husse) hastades igenom före tävlingen, råd som omedelbart försvann när de behövdes som mest, dvs. när husse samt respektive hund beträdde planen. Resultaten blev också därefter.

Lydnadsklass I samlade flest deltagare, hela 11 startande och platsliggningen delades därmed upp i två grupper. Första platsliggningen (där husse och Chili var med) hade viss turbulens (dock inte skapad av Chili), medan andra platsliggningen höll sig betydligt lugnare. Husse och Chili kom till slut på en hedrande niondeplats, endast slagen till jumboplatsen av en hund som lämnade planen i brist på intresse för de pågående aktiviteterna samt ett annat ekipage som inte riktigt hittade dagsformen. Matte tröstade husse (och hund) efteråt med att konstatera att de ändå hade lyckats skrapa ihop lika många poäng som matte och Chili fått ihop på sin första officiella lydnadsetta tidigare i år.

Lydnadsklass II bestod av 4 ekipage som allesammans höll en mycket god, och jämn, klass. Samtliga ekipage lyckades tävla till sig ett förstapris, något som definitivt inte var fallet i de andra två klasserna. Definitivt den grupp som imponerade mest över lag.

I Lydnadsklass III var det sämst uppslutning med endast två tävlande ekipage. Det blev en intern släktuppgörelse (på hundsidan) mellan kusinerna Kenzo och Rizzo. Om lydnadsettan med Chili hade förflutit relativt lugnt från husses sida, om än med viss brist på seriositet från Chilis sida, så slog nervositeten till dubbelt upp i III:an då det den här gången inte bara var debut för husse, utan även för Kenzo. Fritt följ var en intressant stilstudie i brist på kommunikation, där en nervös (och stel) husse och en fullkomligt oförstående (och lite olustig) hund spankulerade något oordnat över planen...

Under momenten framgick också att de träningsmetoder som används ibland inte riktigt kan ge de resultat som önskas. T.ex. i momentet vittringsapport så valde Kenzo noga ut en av de pinnar som inte luktade husse eftersom det händer att husse får agera tävlingsledare vid träningar på den egna gräsmattan där hemma. Bortsett från det så släppte nervositeten lite efter ett tag och då flöt också samarbetet märkbart bättre, även om poängen inte direkt blev något att hurra över. Fast det blev ändå en andraplats! En entusiastisk publik följde tävlingen och blev under tiden trakterade med kaffe, saft och bullar från ett bekvämt placerat bord bredvid planen.

Efter avslutad prisutdelning var det så dags för en liten skogspromenad där Helene Andersson och Satchmo's Ockra med fart och fläkt demonstrerade hur en sökhund jobbar. Ekipaget tävlar i Elitklass sök, så det var ett kompetent och sammansvetsat ekipage som inför en intresserad publik letade fram alla frivilliga bortsprungna. Det var det sista på helgens program, så efter detta blev det uppbrottsstämning och dags att stuva in allt sitt bagage i sin bil, säga adjö till alla vänner och bekanta (både nya och gamla) samt bege sig hemåt igen.

Det var en väldigt trevlig helg och alla verkade vara överens om att mycket bättre än så här är det svårt att spendera en helg i hundens tecken. Tack alla som var med och ett speciellt tack till alla som slitit med att arrangera och genomföra evenemanget. Förhoppningsvis ses vi snart igen på ett lika trevligt evenemang, även om det förstås dröjer ett tag till det är dags för nästa jubileum.

Svenska Beauceronklubben 2011