Beauceronklubbens "prova på"-läger i skydd 13-15 juli 2007

Text: Malin Enqvist med Roni (Roseole's Omelette aux Rognons)

Tidigt i våras berättade en vän till mig att klubben skulle ordna ett skyddsläger. Frågan om jag ville vara med dök naturligtvis upp.

- Nä, det tror jag inte! Jag kan hoppa in om det blir sena avhopp eller något, svarade jag mest för att vara snäll och få ämnet avslutat. För att understryka mitt nekande hävdade jag att jag inte kan något om skyddet och att jag inte ville göra bort mig offentligt. Blixtsnabb var hon att tala om att det minsann var ett läger för nybörjare, så den bortförklaringen gick inte!

Tiden gick och under våren och försommaren hade jag lyckats involvera mig i planerandet av lägret. Inte direkt medvetet men vi bollade lite idéer om hur det kunde läggas upp. Plötsligt hör jag mig själv säga att jag kan fixa maten, men jag måste ju hinna med att köra min hund också! Alexandra skrattade och sa: "Jag har vetat hela tiden att du skulle vara med till slut!"

Oj, vad råkade jag säga nu?! Så var jag anmäld trots mina vilda protester. Så de deltagande utöver mig skulle vara Inger med Sinsline N'Zidana-H, Cecilia och Fredrik med Satchmo's Rebell, Virve med Satchmo's Rozzo, Lina med Satchmo's Undra, Alexandra med Sennivikens Längta (malinois), Helena med Molar's Ylva (schäfer) och Gila med Gizmo (tervueren).

Vi hade även tur att ha en duktig kameraman med oss under delar av helgen. Det blev många bilder och flera riktigt bra.

Vi hade den ypperliga förmånen att ha tillgång till två suveräna instruktörer, Henrik Berg och Henrik Wallin, båda med stora kunskaper inom hundträning och skyddsdressyr. De serverade oss en buffé av nyttigheter när det kommer till hundträning! Många goda råd fick vi med oss hem när helgen var slut.

På fredagen samlades vi hos Alexandra i Håbo-Tibble strax utanför Bro, Stockholm. Henrik Wallin var på plats och hälsade alla välkomna till kursen i eftersök...! Det var några förvirrade blickar och ansiktsuttryck innan alla lättade andades ut och insåg skämtet. Ett bra sätt att skapa en avslappnad stämning. Wallin gick igenom vad helgen skulle handla om. Alla hundar fick genomgå ett enklare test för att kolla att ingen hund var olämplig för skyddsträning. Det Henrik ville se var att hundarna var tillgängliga, samarbetsvilliga och inte hade några konstigheter för sig. Alla hundarna skötte sig fint. En del var lite tveksamma till kampleken. För några följde det med genom hela helgen och för andra behövdes bara en liten uppmaning så lossnade det. Det verkade dock som alla förare och hundar var nöjda med helgen och hade väldigt roligt tillsammans oavsett framgångarna i bitarbetet.

Fredagen avslutade vi med en gemensam grillning och mycket prat. Det blev en ganska sen kväll. Klockan hann slå 02 innan alla hade kommit i säng. När klockan ringde fyra timmar senare var jag måttligt pigg. Hunden tittade på mig med en blick som sa: är du galen? Vi har ju precis somnat!

På lördagen började träningen på riktigt. Nu hade även Henrik Berg anslutit. Vi fick börja med lite samarbets/följsamhetsövningar. Alla hundarna var pigga och vakna och tyckte det var en rolig morgon. Roligast hade nog Längta som tyckte att det skulle kampas med kopplet. Nu råkade det vara så att instruktionen var att de INTE fick bita i kopplet men det uppfattade varken Längta eller Roni som tog hela saken som en "gör-vad-du- vill-och-bit-så-mycket-du-hinner"-lek. När jag sa till Roni att inte kampa med kopplet tyckte han att det var bättre att kolla på allt annat runt omkring utom mig! Vi jobbade med detta ett tag och sedan sattes det igång med de första övningarna med bitstock för de helt färska hundarna.

Det var otroligt roligt att se hur hundarna utvecklades under helgen. Ett par tyckte fortfarande inte att kampen var så kul, men att jaga bytet i snöre var toppen! Båda "Henkarna" slet som djur med sina gäng för att få igång hundarna som stod med dolda leenden och såg ut att tänka "jobba på du, jag tar den när du kommer så nära att jag når den men jag tänker inte bli lika svettig som du!"

De som tyckte att det här med skydd var toppen utvecklades väldigt fint under helgen. När poletten trillade ner la de ner sin själ i att få tag på den där roliga gubben och hans prylar. Att Roni tycker att skyddet är toppenkul visste jag ju eftersom vi har provat lite när tillfälle varit. Det är väldigt tungt att hålla emot nästan 50kg hund som kämpar för att nå fram till figgen. Jag kan bara tänka mig hur tungt det är att få en så stor hund i ärmen. Figuranterna vi hade jobbade väldigt lugnt och noggrant med hundarna. De var ytterst noga med att se till att hundarna agerade rätt innan de fick sin vinst. För min del blev det en hel del "ordning och reda"-träning på planen eftersom Roni började fokusera lite väl mycket på fig och ärm istället för på mig. Han försökte med alla medel att titta på figgen istället för mig under vår linförighet. Jag slet och Berg peppade mig och kommenterade alla dumheter jag hade för mig i form av dubbla budskap och olika kommandon för samma sak. Är det "fot" så är det "fot" jag ska säga och inget annat. Detta är säkert ingen nyhet för någon, inte heller för mig! Skulle vara så enkelt om man kunde programmera om sig till att bara göra rätt hela tiden!

Vi åt lunch hemma hos Alexandra och efter lunchen hade vi ett teoripass. Det pratades om olika skyddsformer, skillnaden på sporthundar och tjänstehundar och olika tävlingsformer. Vi såg filmer på tjänstehundsträning och olika tävlingsformer och diskuterade en del kring detta. Efter pausen från den praktiska träningen bar det av ut på planen igen. Hundarna hade vilat ett tag och hade fått ny energi. Vi jobbade fram tills att hundarna började bli trötta och "mätta" på intryck, för att inte nämna oss förare! Jag beundrar våra figgar för deras uthållighet! Solen sken och de jobbade hårdast av oss alla. Vi andra fick ju sitta i partytältets skugga medan vi väntade på vår tur.

Dagen avslutades med gemensam middag och likt dagen innan en massa prat om dagens händelser, hund i allmänhet och Beauceroner i synnerhet. När kvällen började bli natt hade hundämnet övergivits och fnittret satte in. Vi var några ihärdiga som satt uppe till 02 även denna kväll. Inte helt optimalt morgonen därpå. Att man ALDRIG lär sig!

Söndagen såg skrämmande molnig ut. Hur skulle vi göra om det hade tänkt ösregna? Visst det går att träna i regn också, men det är inte lika trevligt med dyngsura kläder som med torra. Vi hade tur och det klarnade upp och blev en relativt fin dag, vi klarade oss från nederbörden i alla fall. Hundarna gav allt de orkade sista dagen. Vi tränade fram till lunch. Under lunchen pratade vi igenom helgen och alla hundarna. Hur de hanterat de nya intrycken och om de var lämpade för fortsatt träning. Efter detta började våra mest långväga besökare att packa ihop för att ta sig hemåt. Vi andra gick ut på planen och tittade på alla ekipagen. Eftersom vi tränat i två grupper hade inte alla sett varandra. Under det sista passet pratades det mer om varje hund och dess egenskaper och tankar delades om fortsatt träning osv. Hos några av deltagarna hade intresset för skyddet verkligen vaknat. Det är synd att skyddet är en så komplicerad sport när det kommer till att hitta bra grupper och figgar att träna med. Det återstår att se om någon kommer igång på hemmaplan och om vi får se några fler Beauceroner i skyddsarbete i vårt land!

Det mest intressanta är att vi tränade hela helgen helt utan belöning i form av godis/leksaker. Vi förare fick jobba ordentligt för att betyda något för hundarna utan alla dessa "mutor" som i alla fall jag ständigt släpar runt på. Roni blev mer fokuserad och uppmärksam på mig (när han inte fastnade på figgen) och mindre "splittrad". Jag har inte upplevt tidigare att alla prylar vi belönar våra hundar med faktiskt inte bara är till fördel alla gånger. Han är mycket trevligare att jobba med nu när han inte bara går och förväntar sig att det ska spruta saker omkring oss utan faktiskt är uppmärksam på mig för att han tycker JAG är det bästa som finns, åtminstone ibland.

Efter en intensiv helg var det dags att åka hem. Jag och min hund hade bott hos Alexandra och min lägenhet skulle lånas ut till tre av deltagarna. Nu blev det bara Virve och Rozzo som bodde där och jag hoppas att de hade det bra även om de blev lite ensamma. Jag hade räknat med att Roni skulle ha att göra ett tag när vi kom hem. En ung hanhund som tassat runt och käkat på hans märgben kan man ju anta måste undersökas noga. ICKE! Han gick rakt genom lägenheten och ut på balkongen där han tvärsomnade! Där låg han tills jag skulle krypa ner i sängen flera timmar senare och ville stänga dörren. Så vitt jag vet har han fortfarande inte noterat att vi hade främmande medan vi var borta. Trött hund är nöjd hund så vi somnade lika trötta och nöjda båda två!

Jag är superglad att jag beslöt mig för att vara med på lägret och målsättningen för mig just nu är att träna mer skydd med Roni för att lära mig mer om det till hans efterträdare som kanske får börja med denna roliga och intressanta gren lite tidigare än vid 5½ år ålder.

Jag vill rikta ett stort tack till alla deltagare och till Alexandra för det suveräna initiativet till ett läger och för att hon tryckte lite på mig så att jag faktiskt deltog med min "farbror Roine". Naturligtvis bugar jag mig extra för våra fantastiska instruktörer som jobbade så ihärdigt med både oss och hundarna!

Svenska Beauceronklubben 2011